|
KORTFATTAD
KLOSTERHISTORIA
Klosterrörelsen uppstår och växer fram
Tidigt i den kristna kyrkans historia drog sig eremiter i Egypten undan världen för att leva i bön och stor enkelhet. Många människor sökte dock upp dem och för att få vara i fred byggde de sig enkla bostäder som de omgav med en mur; de stängde av mot yttervärlden. ”Avstängd” heter ”claustrum” på latin, därav benämningen ”kloster”.
Ur denna tidiga eremitklosterrörelse utvecklades successivt från 300-talet det cenobitiska, gemenskapspräglade, klosterlivet, där munkarna levde i samma byggnader och gemensamt tog del i klostrets aktiviteter. Även här skilde murar klostret från yttervärlden. – Man brukar ibland säga att ett kloster är låst inifrån, alltså poängtera att avskildheten är frivilligt vald.
Klosterregler
När människor levt tillsammans har det alltid behövts gemensamma riktlinjer för liv och uppgift och i början levde varje kloster efter sin egen regel, ofta inte alls nedskriven.
Den regel som med tiden fick störst genomslagskraft i den västliga klostervärlden var den som den helige Benedictus av Nursia skrev i och för klostret Monte Cassino i Italien ungefär vid 500-talets mitt, den kallas Regula Sancti Benedicti, Den Helige Benedikts Regel.
Utifrån hans namn har med tiden de kloster som följt hans regel kommit att kallas benediktinska. Flera klosterordnar har starka benediktinska influenser i grunden, inte minst den cisterciensiska (se under fliken ”Cistercienserna”). Benedictus regel håller än idag och det finns många benediktinkloster världen över, även i Sverige. ”Heliga Hjärtas kloster” på Omberg i Östergötland är det som är beläget närmast Vreta.
Benediktinordens hemsida: www.osb.org
Cisterciensordens hemsida:www.ocist.org
Munk och nunna
Idag är det samma väg in i klosterlivet som det var förr. För att bli nunna eller munk är man först postulant en kort tid, därefter novis en något längre period och slutligen vigs man till nunna respektive munk. Då avlägger man löften för livet om att avstå från privat ägande, om celibat och om lydnad (mot klosterföreståndaren). Man får också tänka sig ett liv i stor tystnad, eftersom sådan brukar iakttas i klostren för att skärma av yttre distraherande intryck till förmån för den inre inriktningen mot Gud.
Dagligt liv i klostret
Ora et labora! Bed och arbeta! Den principen har i långt mer än tusen år varit grunden för hur klosterlivet utformas och den håller än. Bön, mässa och ”lectio divina” (läsning till uppbyggelse) samt praktiskt arbete och vila –kort och gott kan sägas att dygnet är tredelat för dessa tre olika områden.
(se under fliken ”Klosterliv i Vreta”)
Ora: Tidegärden, mässan och läsningen tar tillsammans cirka åtta timmar. Inom den ramen faller den främsta uppgiften för nunna och munk, nämligen att ständigt tillbe och lova Gud. En del av bedjandet sker gemensamt i de regelbundna tidegärdsgudstjänsterna sju gånger om dagen. Dessa reglerar det dagliga livet punktligt och återkommande som ett perpetuum mobile.
Labora: Också för de praktiska arbetsuppgifterna är ungefär åtta timmar avsatta.
Vilan får den återstående tredjedelen av dygnet.
Klosterrörelsen når vårt land
Sedan kristendomen mer allmänt etablerats i vårt land, ungefär på 1000-talet, kom snart också det första klostret. Det inrättades just här i Vreta omkring 1110 när kung Inge den äldre och hans drottning Helena, vilka hade en kungsgård i Vreta, donerade odlingsmark till försörjning för ett kloster. Då var hela den kristna västvärlden katolsk och påven var denna stora och vittomfattande kyrkas överhuvud. Mängder av kloster fanns i Europa och klosterrörelsen letade sig alltså även upp i Norden.
Reformationen in – klostren ut
På medeltiden gick det bra att leva i kloster i Sverige – ja, det var till och med åtråvärt – men sedan blev det stopp. Under Gustav Vasas styre beslöt riksdagen i Västerås 1527 om en protestantisk kristendomsinriktning i Sverige. Därmed avskaffade riksdagen påvens överhöghet över kyrkan i vårt land och i stället blev kyrkan i Sverige ställd under inhemska politiska auktoriteter; den blev en statens kyrka och alla medborgare skulle tillhöra den och ingen annan, det fanns ingen valfrihet.
En följd av beslutet i Västerås var att klosterväsendet upphävdes totalt. Samtliga svenska kloster fick sin existens släckt mer eller mindre brutalt under förra delen av 1500-talet men nunneklostret i Vreta ”klarade sig” ända till 1582, när de två sista nunnorna dog en naturlig död. (se under fliken ”Klosterliv i Vreta”) Sist i Sverige upphörde Vadstena birgittinska kloster att existera, det var 1595.
Kloster i Sverige idag
Först 1951 fick Sverige religionsfrihet (för alla svenska medborgare utom statschefen som föreskrivs tillhöra Svenska kyrkan) och från den tiden blev det möjligt att på nytt etablera katolska och andra kloster i Sverige. Idag har vi åter många kloster av ett flertal ordnar i vårt land, t ex kom cistercienserna tillbaka till Nydala i Småland sommaren 2008 efter 479 årsuppehåll. I Östergötland finns år 2009, när detta skrivs, förutom det benediktinska Heliga Hjärtas kloster på Omberg, som nämnts ovan, också ett birgittinerkloster i Vadstena, i samma stad som denna klosterorden en gång i tiden uppstod. Orden bär, som den alltid gjort, namnet Ordo Sanctissimi Salvatoris, Vår Allraheligaste Frälsares Orden.
| 
